Vad har du att ha ångest över?

 

Frågan om varför jag har ångest får jag höra väldigt ofta. "Du är frisk, har en utbildning, ett jobb, familj, vänner, djur och häst mm. Det kunde varit mycket värre" 

Ångest handlar inte på något sätt om att vara otacksam eller att ständigt vilja ha mer. Jag är oerhört tacksam över vad jag har i mitt liv och skulle inte vilja byta bort det. (Inte mer än vad andra skulle vilja). Ångest är inget man väljer. Tro mig, jag skulle byta bort det med det samma om det bara gick. Ångest är inget man får för att man vill ha uppmärksamhet. Tvärt om, man vill bara dra täcket över huvudet och aldrig visa sig. Att känna ångest är inget man skryter om. Tvärt om talar man väldigt tyst om det med risk för att bli bedömd. När folk ställer frågan till mig om vad jag har att ha ångest för får jag väldigt dåligt samvete. Vad ska jag svara? Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte vad jag har ångest över. Det är bara en ond demon som tagit över min hjärna. Man väljer inte att bli förkyld och man väljer inte heller att känna ångest. Om jag hade kunnat välja hade jag varit frisk från mina båda diagnoser. Men nu kan jag inte välja och jag får göra det bästa av situationen. Det blir inte bättre för att någon kommer med dumma frågor. Jag kan inte svara på det. Lika lite som jag kan svara på varför vissa drabbas av diabetes kan jag svara på varför just jag drabbats av ångest. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Anonym?

 

Det pratas mer och mer öppet om psykisk ohälsa. Trots det känner jag att jag vill vara anonym i bloggen och inte prata så öppet om det i min omgivning. Varför? Kanske för att jag redan känner mig onormal utan att folk ska behöva veta om det. På insidan känner jag mig ofta som en misslyckad trasdocka medan jag på utsidan försöker visa något helt annat. Dessutom hade det känts väldigt olustigt om det kom ut bland föräldrarna på jobb. Hade det varit innan min smäll kom hade jag nog också reagerat på att den personen inte skulle jobba i yrket. Idag vet jag att man kan fungera ganska normalt med hjälp av mediciner, KBT och stöd från sin omgivning. För mig är det viktigt att få känna mig "normal". Jag vill inte på något sätt att mina diagnoser ska spegla min personlighet. Tyvärr kommer den där lilla demonen ibland och förstör. Vissa slänger ur sig att dom har ångest till höger och vänster. Högt och tydligt pratar dom. Hur illa kan det vara då? Är det på riktigt eller bara ett ord vi kan slänga utmed oss? V

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Jag har GAD men jag ÄR INTE GAD

 

När jag blev överflyttad till psykiatrin fick jag träffa en sjuksköterska med KBT utbildning. Det var något av det värsta jag gjort... Hon började med att placera mig i ett fack! GAD och Paniksyndromsfacket var tydligen det jag tillhörde och alla med dom diagnoserna skulle man behandla på ett och samma sätt. Det fanns bara en väg att gå och hennes väg var den rätta. Jag försökte förklara att jag fortfarande var en människa med en egen personlighet och inte en diagnos. Jag förklarade gång på gång att jag inte ÄR mina diagnoser utan att jag har dom. Svaret jag fick var i princip bara: Ja men här på psykiatrin ser vi er som diagnoser. Jag gick till henne tre gånger, sen hoppade jag av min KBT. För mig är det viktigt att skilja på att ha och vara. Jag är inte mina diagnoser jag har dom. Jag gömmer mig inte bakom dom eller använder dom som anledning för att slippa göra någonting. Inte medvetet i alla fall. Det händer att jag ibland inte kan styra över saker och ting. Det låser sig i hjärnan och jag vet egentligen inte riktigt vad jag pratar om. Det finns situationer där mina diagnoser tar över min hjärna likt en skrämmande demon. En inre kamp utkämpas. Jag vet vad som är rätt och vad jag borde göra men demonerna håller mig tillbaka. Jag kan inte riktigt förklara denna känslan för jag tror att man själv måste uppleva den. 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Ett dolt handikapp


 
Jag ser ut som andra, beter mig inom "ramarna", skrattar bland folk, ler åt människor jag möter och jobbar heltid. Utåt sett verkar jag vara som vem som helst. Men jag är inte som vem som helst. I min kropp bor en ständig oro. Inuti min kropp känns det som tusen små nålar och tusen små fjädrar sticker och kittlar mig från insidan. Denna känsla lever jag med 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året. I min hjärna spelar tankarna en viktig os match i pingis. Den matchen tar aldrig slut och bollen är aldrig stilla. Tusentals tankar far igenom huvudet, men ingen går att ta på. Ingen går att plocka ner tänka klart och sedan släppa. Allt fastnar i huvudet och kan inte ta sig ut. När känslorna blir för starka och hjärnan inte klarar av att hantera dom längre reagerar kroppen med att chippa efter luft, skaka, hyperventilera, svettas, frysa, skaka och en känsla av att vara fast i sin egen kropp.
Trots detta är jag en ansvarsfull person. Jag tar mitt jobb på största allvar och jag älskar verkligen det jag håller på med.
Det jag varje dag kämpar med syns inte, men det tar energi från min kropp. Energi som inte alltid finns där. Men jag vägrar ge mig. Ibland är det jobbigt att ha ett dolt handikapp, men jag är fast besluten om att vinna den här kampen.

0 kommentarer | Skriv en kommentar